sminasfina

För vissa kan det bli väldigt fel när man tänker, om man säger så. Korkade människor i en liten bubbla av missmod och missnöje över att någon kanske har det bättre än vad man har själv.
Ska det vara så jävla svårt att vara lite, lite vidsynt och kanske lite optemistisk också. Se saker i från den ljusare sidan i stället för att förblinda sig själv med att bara tänka dumt och vara bitter?

Att ha internet som en hjälp och blick ut i världen är fantastsikt, det speglar så många människors liv. Som en filosoferande person med intresse för samhället så har man en guldgruva framförsig. Det som ofta förvånar mig är människors obildning om hur det svenskasamhället fungerar. Grunden till hela den uppbyggnaden av Sverige, det är helt undermåligt och i bland kan jag förfasas och känna frustration över detta.

Kan också bli väldigt spännande när kommentarer om vilka bidragsslukare invandrarna är och förstör hela samhället med att leva på bidrag, själv vet jag att personen som tycker det suger ur pengar genom socialten på olika vis. Hur tänker man då? Eller tänker man alls? Attt alla invandrarna belastar samhället genom att vara kriminella också, samtidigt som personen i fråga själv har varit i klammerier med rätvisan och konsekvenser av detta har det då så klart också blivit. Ja vart ligger då tankegångarna i det man säger sig tycka? Intressant fenomen det. Ingen i människans umgängeskrets gör ett vettigt hantag utan lever på bidrag, men ingen av dom är invandrare., dom här människorna inkluderas icke i det hemska bidragsätandet på stadskassan.

Samtidigt är jag väldigt tacksam för det jag får uppdaskat rakt i nyllet då det gäller nätet. Jag har övat på att inte få hjärtsvikt varje gång jag ser galenskap, det känns skönt. Läsa, fundera och sen välja att släppa. Vissa dagar går det lite bättre, andra dagar börjar hjärtat slå lite extra och pulsen stiger.

Komentatorsfunktionen i den lokala dagstidningen är intressant. Där kan man finna mängder av experter på olika områden. Människor som vet exakt hur saker och ting borde vara och ska vara. Utav en liten, kanske vinklad, tidniongsartikel kan en del ge de perfekta tipsen och råden om hur en slipsten ska dras. Är det inte helt fantastiskt? Vart är alla dom här personerna i det riktiga samhället? Sällan man ser sådana snillen spekulera i det offentliga ljuset med namn och bild på sig själv.

Ser jag mig själv som en bättre person? Nej verkligen inte, men jag försöker att tänka i ett större samanhang och bredare perspektiv. det förenklar. Och saker jag inte själv vet försöker jag ta reda på. En gång under studier på högskolan så förstog jag, föreläsaren sa: Ni måste vara kritiska i alla lägen, ni måsta ha förmågan att själv inhämta information och granska det med ett kritiskt tänkande. Det var ungefär då mina ögon öppnades, det här med generaliseringar,undersöka om det man själv har en klar uppfattning om verkligen stämmer, att bara för att en proffesor skriver evidensbaserade fakta i sin havhandling behöver det då vara rätt för mig? Forskarens evidensbaserade avhandling stämmmer kanske faktamässigt, men hur ska det tillämpas i praktiken, är det möjligt att göra det?

Jag önskar att människor sluta slavade under det dom har hört och då måste det ju vara rätt, önskar mig flera kritiska personer som vill driva framtiden framåt. Önskar mig flera driftiga människor som bara insåg att man äger sitt liv själv och utifrån det kan skapa det man vill ha.

Jag vill ha en bättre värld.

Dagens rubrik kan nog locka vissa läsare till en del fantasier om vad detta nu ska handla om. Och det ska faktiskt handla om underliv, fungerar inte det fungerar inget i övriga livet heller.

Tänker inte hymmla om detta, tänker skriva precis så som det kan vara en vanig dag under en vecka varje månad. Icke att förglömma är den helvetes veckan före själva den menstruella fasen. Den veckan som oftast benäms som den premenstruella fasen.

Det är då suget efter allt tänkbart att äta slår in. CHOKLAD är inget man skojar om då, det skulle vara förenat med livsfara för den som dumdristigt nog  skulle försöka. Its a big no no på det. Min arma moder har aldrig kännde det här fenomenet, hon har gärna sakt åt mig att skärpa mig. Big mistake no 2. Skärpa sig, det går ju inte detta är en mera reflexmässig handling, inget som styrs av hjärnan precis.

Sen ska man också under den här veckan hantera svetten, gråten och det fullständigt galna humöret. Det är svårt. Man är tagen av demoner och onda väsen, man kan inte riktigt känna igen sig själv som denna horibla person. Och det är inget man bara skärper till sig i precis.

Jag kontaktade en läkare en gång i tiden, och så klart var det en mannlig läkare!?!? Hur ska någonsin en man kunna förstå en kvinnas sjukliga drag när det gäller den här biten? Har alltid ställt mig frågan varför en man vill bli gynekolog? Vad har han för sexliv med sin fru kan man fundera på. Nåväl, den här supernollan som jag träffade till doktor svarade mig bara kort och gott,-Du fungerar precis som du ska och se det som ett friskhetstecken !!

Så fan heller jag gör, kan väl inte mena detta på fullaste allvar. Att jag sväller som en elefant en gång om månaden, vaderna är så vattenfyllda så att man skulle kunna ha  dom till bevattnings system i afrika och jag själv ser mig som en livsfara för min omgivning, är det ett friskhetstecken?

Fick ingen större hjälp av den doktorn och sen har mitt liv varit så under de senaste 20 åren. Doktorn jag träffade då fick mig att känna mig fånig, han liksom plockade ner mig på jorden. Kanske var det det han ville också. sen har jag inte vågat be om hjälp, har väl tänkt på det ha sa, att jag ska se det hela som ett friskhetstecken och att jag fungerar som kvinna. Men på senare tide så har det hela kommit aningen närmare igen. Att jag sover 24 tim om dygnet just då, jag drömmer hemska mardrömmar och jag är från vettet galen, hur friskt är det. Hela min familj får akta sig noga och jag orkar inte med mig själv, mitt liv fungerar ju inte.

Sen kommer den där veckan när man ska gå runt och ha så ont så att man i bland bara viker sig som en fällkniv, i bland gör det så ont att jag blir illamående.

Intressant hade det varit att se den där doktorn leva så som jag har gjort under så många år, hur lång tid hade han stått ut? Kan aldrig tro att det hade varit 20 år iaf. Men ännu kan det ju finnas hjälp att få så det kanske inte är kört ännu.

Tycker att alla unga människor som har det trassligt ska söka hjälp, så att man slipper gå på det här viset år ut och år in. Och framförllt inte se det som skammligt att tala om. Alla män borde få en lektion i hur kvinnor kan ha det, kanske kan dom hjälpa och stötta för att söka hjälp i stället för att bara tycka att man har en fläng partner en gång i månaden som man ska passa sig för.

Det var budskapet för dagen. / Smina

Fick ett SMS i går i från min kära dotter. "Tänkte att jag skulle laga mat till er i kväll. Går det bra om jag bjuder moster med familj också".

En sådan sak är väldigt svårt att neka till så klart. Man vill uppmuntra alla bra saker så självklart är denna iden en kanon grej. Körde till affären där hon själv handlade alla varor och ingidienserna, så klart fick den arma modern betala det hela, men vad gör väl det i ett sådant läge som detta?

Under tillredningen av måltiden så tog hon genast rollen som the Chef. För oss övriga var det bara att inse vem som hade vilken plats i köket. Vi suportade med kastruller och doningar, resten skötte hon själv. Ett medfött ledarskapämne tycker jag mig kunna skönja i den här damen. Planering och struktur under hela tillagningen och resultatet av det hela blev perfekt!

Hon mörade köttet med hjälp av kiwi, stekte det hela efter konstens alla regler och kryddade och smakade av till yttersta perfektion. Till köttet blev det mos med dill i, efterätten bestog av vaniljglass och kolasås. Och sist men inte minst hackades det en tjusig sallad också som gjorde varmrätten till en fint komponerad måltid.

Dukningen sköttes också av The Chef, ljus, servetter och taldrikarna måttades in precis så som dom ska vara. Och precis när det hela beräknades vara klart så var det det också. Gästerna kunde slå sig ner till dukat bord och mumsa i sig av maten. Det här är lyx !

För mig är det så enormt fint, det betyder så mycket för oss att hennes fina vilja och engagemang att bjuda familjen på en trevlig kväll, och trevligt blev det. Så många goda skratt och kännslan av samhörighet var på topp. Att känna sig speciellt utvald som gäst för att bli bjuden på den här fina måltiden berör mig otroligt starkt, rörd nästan till tårar. Vi har ju kämpat så länge så länge.

En dela av oss blev förmånstagare till et liv i stilla lunk, kanske en del vägbulor under tidens gång. Andra av oss blev dom som skulle flytta berg, vi som skulle tämja den vilda flocken av mustanger, vi som skulle strida och kämpa varje dag. Vi är dom som möter våra innersta kännslor och får lära oss umgås nära med de mörkaste träskmonstren, det är vi som kan se livet på ett sätt som inte andra kan eller har förmågan att göra. Det är en av fördelarna med att vara en kämpande individ.

Nu blir det kaffe. 

Fixade frillan i dag. Det känndes så bra och alla dom väldigt många gråa stråna är nu ett minne blott, för en stund i alla fall. Min favorit frisörska Åsa vet precis hur jag menar och utifrån det klipper hon till, jag blir alltid kanon nöjd. Har iof aldrig haft så där stora skälvan inför ett frisörbesök heller, håret växer ju ut så ingen skada är någonsin skedd när det gäller hår. Sen om man är nöjd med det hela för stunden eller inte det är en annan femma det.

Vad har Smina för mode på emotionen i dag då tro? Vet faktiskt inte, känner mig aningen likgilltig och väldigt intetsägande. Ofta så är det debatter och saker jag är delaktig i på olika mötesplatser, både irl och här på webben. Det gör mig smärtsamt ont att se galenskapen, har alltid ett behov av att vinkla och ge en syn på det jag tycker är så galet i från min sida och perspektiv. I bland så vill jag vara en person med en väldigt snäv världsbild, en sån där som muttrar i sin ensamhet och svär över regeringen som inte fattar hur den enskillda lilla människan har det. Jag vill vara en inskränkt figur som saknar förmågan att se det hela lite större . Det absolut optimala måste ju vara att skylla eländet på någon anna för att friskriva sig själv allt ansvar och delaktighet i ett dilemma. TOPPEN!

Men så kan jag inte se på saker och ting, har väldigt svårt att finna mig i galenskap som på ett eller anat vis artar sig i mentaliteten, det där får någon anan göra något åt jag skiter i det. Energin rinner i från mig som sand i ett timglas, det lämna flödet tar så sakterligen slut och orken tar slut, jag blir ju fysiskt och psykiskt ur balans. Detta är ett av mina stora mål i livet att få balans kännslolivet. Samtidigt så ser jag en person som mig själv som en resurs, en input av nytänkande och kanske någon som kan öppna ögon och ge en vinkling av ett dilemma som ingen hade tänkt på. Men ofta så missförstås sådana som mig. Vi ses som ett hot, någon som vill forcera, någon som tror sig alltid veta bäst. Jag har inte dom avsikterna, men jag har ett stort engagemang i mycket och det får man betala ett pris för.

Nå väl, jag ska nu glädja mig åt den nya fina frisyre och sen packa mig i väg på lite jobb.

\m/

Så jävla många besvikelser i livet, så jävla många svårigheter dagligen. Är inte så lätt att helatiden ta det hela med ett glatt leende. Men att vara förbannad är ju också en kännsla, något som kan få oss att drivas framåt och förändra saker.

I bland vissnar även Smina en liten aning och så måste det få vara. Men i bland är det jobbigt att känna så mycket, att altid ha skallen på skaft och insupa varenda liten kännsla som sitter i kroppen. Jag är den typen av människa. Borde ha ringt sonens fröken också, ställer mig aning frågande till undervisningen som pågår för stunden.

Han går i tredjeklass och dom har nu påbörjat en studie i andravärldskriget. Att informera barnen om historiska händelser är helt okej, men när han kommer hem och talar om att han sett bilder på likbussar, och ihjälskjutna judar avmagrade som skelett kastade i en massgrav så vet jag väl inte om jag är med på samma våglängd. Han berättar om hur dom dumma människorna högg armar och ben av männsikor med spadar, hur sen deras skor återanvändes till en ny fånge. Han har sett bilder på både det ena och det anndra och i går så grät han för det var så kusligt.

Ja men VA FAN.......är detta relevant undervisning för barn i tredjeklass? Vad fan har det blivit med allt och alla?

Nu ska jag käka lite, kanske blir jag på bättre mode då. Hej på en stund.

Tappade tråden för en liten stund känner jag. I bland kan det vara väldigt upplyftande och gynnsamt för humöret att surfa på olika webbsidor och inhämta information och kika på andra roliga ting. Men så kommer man till det där förbannade dåraktiga, det där som av någon underliga annledning folket röstade in i Sveriges Riksdag, nämligen Jimmie Åkessons jävligt dåliga cirkus.

Nu har det ju visat sig att SD inte har så stor framgång i riksdagshuset som många trodde i från början, det tackar jag varmt för. Det som är otroligt kusligt och väldigt illa att SD tar sig i olika nämder. Hur troligt är det att en SD ledamot dömmer objektivt som nämdeman i en Tingsrätt eller Länsrätt ? Hur går SD ledamotens tänkegångar under socialnämdens samanträden? I alla dom här fallen är din politiska färg inte relevant alls, dessa uppdragen får du som politiker men har ingen direkt politisk koppling till det uppdraget du skall utföra. Men klart och tydligt deklarerar SD vad dom tycker om invandrare, det är en fara för Sverige och vi måste ta tillbaka vårat land som nu håller på att kidnappas av muslimer?!?!? SD ser en fara som jag inte ser kan jag ju säga. SD ser ugglor i mossan lite här och där och har dom mästa i sina egna huvuden.

Muslimer är farliga säger SD, då måste jag fråga vad alla kristna anses göra i en gemensam grupp världen över? Jag ser inga likheter mellan mig och Helge Fossmo. Under väldigt sjuka sektliknande former betedde han sig närmast som en psykopat i den kristna lärans namn och trots detta har jag inget gemensamt med den kusliga karln, men jag anses ju som kristen och hur hänger nu detta i hop? Jo för att svaret är enkelt, det går inte att generalisera och dra alla över samma kant. Det finns galna muslimer,precis som galna buddistmunkar och heltokiga kristna. Men för den sakens skull så är inte ALLA potentiella psykopater eller galningar.

Ja men ser man på nyheterna så är det bara tokiga muslimer som skjuter folk på öppengata och spränger sig själva i luften och vrålar Jihad. Jaha är det verkligen så? Kan det vara så att nyhetsflödet är det att det tycks vara muslimer som står för världens allt elände? Kan det vara våran egen tolkning att så fort det händer något så säger den innre rösten åt oss, nu är det muslimer igen som skjuter galet runt sig utan att vi igentligen vet om det är så?

Varför skulle det vara så att varenda muslim är kvinnofientlig och förnedrar sina döttrar? Hur många kvinnor i Sverige blir misshandlade till döds av sina  svenska män utan att det kvalificeras som hedersrelaterade mord? Det vet vi inte för det kallas inte hedersrelaterat mord när det är svenskar inblandade, då kallas det bara mord. Hur många muslimer tar avstånd i från dessa handlingar som någonstans för länge sedan blandades ihop med deras religiösa åskådning?

Jag anser att Jimmie Åkesson som person är en väldigt farlig individ, han har ett mycket städat yttre och polerat språk, men vad är det igentligen han säger? Det är ytterst viktigt att ta sig en funderare på den saken. Han och hans parti anser att det nu är farligt för den svenska kulturen håller på att försvinna? Jag själv vet inte vad han menar med den saken. Det jag ser framför mig som en innre bild är hur roligt det skulle vara om nomaderna i sahara öknen dansade runt midsommarstången och sjöng små grodorna. Det skulle vara trevligt att se spanjorerna fira påsk med halsdkar, kvastar och kaffekannan. Men till en början så får vi väl ändå skärpa oss själva då Jimmie Åkesson, vi måste genast lämna tillbaka Heloweenfirandet dit det hör hemma. Och då menar jag inte till USA som själva har snattat denna kulturella högtid, den ska så klart tillbaka till Irland där den hör hemma.

Tycker det går lite för dåligt för dig i riksdagen Jimmie, när ska du verkställa det som du gick ut i valet och gafflade så förbannat stort om?

Det låter ju stort när katten skiter ;-)

En del jublar och känner sig lediga och fria så fort det blir helg. Så fungerar inte livet för min del. Känns inte alltid lockande att kliva ur slafen vid 06.00 för att sen börja jobba kl 07.00. Speciellt på vintern kan det här kännas lite mera betungenade, -30 graderoch du ska nyvaken och väldigt sömdrucken ut i den mörka vintern.

Men vi är en tapper skara inom vård och omsorg som gör detta, dygnet runt året runt. Vilken tur att det finns en bunt "puckon" som tycker att det är just detta man vill viga sin yrkeskarriär åt. Funderar så mycket på studier, jobba, familjen ja hur ska man hantera det hela? Hur ska man ha sitt liv, vad ska man betala förpris för att nå dit man vill?

Flytta, prova nya saker, kasta sig ut i det man inte vet så mycket om, sen får jag stora skälvan över att absolut inte alls veta vad man ger sig in i. Jag trivs så bra precis så här, men tänk om det är ännu bättre om man nu skulle ta och...........ja det är ju det man aldrig får svar på om man stannar kvar i det man har.

För mig kan det vara nog så utmanande att delta på ett Afrodans pass på gymmet. Det är nytt, okänt och utmanande. Nu har min gode vän beställt sig haremsbyxor i glada kulörer på nätet också, det vill ju jag ha också, om vi nu ska pyssla med den här dansen. Bara det skulle kunna skapa häpna minder hos mina medmänniskor och jag tycker att det känns så roligt. Klart att man måste överasa sin omgivning en liten aning. Det är ju vi vuxa som är förebilder för dom unga, då måste ju vi visa att vi också vågar.

Men i fallet haremsbyxa på mig vet jag inte om jag vågar visa mig i för de närmaste, jag tror att det skulle kunna vara fara för mitt eget liv i det fallet ;-)

Ja hej och hå vad jag dansade afrodans. Orkade knappt med uppvärmningen ska jag säga. Men en klen tröst i det hela är att även instruktören tyckte att det var jobbigt och tappade andan. Men hon pratade ju samtidigt också, det gjorde ju inte jag. Skrattade en hel del för det var liksom kulturellt helt utanför normen hur vi i Sverige ska bete oss. Stora yviga rörelser och steg hit och dit. Dansade på så att yrseln tog över en stund där. Som tur har dom en stolpe i lokalen jag kunde stötta upp mig på. Afrodans är roligt, men ack så krävande. Och om det nu inte skulle vara svettigt så är det väl ingen ide att hålla på med. Motoriken i min kropp har nog också sett sina glansdagar för länge sen. Hängde inte med alls i bland, trodde nog lite mer om mig själv där i den motoriska frågan men tji fick jag för det.

Fick just MMS i från Munchen, Jonas är på väg hem i från Österike. Han hade passat på att frisera sig, det var inte 2 mm stubb på skallen utan en frisyr. Han är stamis på salongen Barnets Barber & Shop i Munchen, själv har jag min salong i byn. Fem minuter så är jag där, det är mera lagom för mig det.

 Tänk så underligt med den moderna tekniken, man får information omgående precis när saker händer vart som hellst i hela världen. SMS, MMS, Skype, MSN............det gäller att ha kollen på det hela. I bland har jag inte det heller. Tycker mig tappa mer och mera koll på allt i min omgivning. Kan ju inte skylla på min osynliga skelning åt fel håll i alla oändlighet, måste vara mer hjärnbrist. I går skulle sonen följa med en god vän hem. Dom gjorde upp det hela när jag hör det. Okej så bra, då vet jag. Sen sa jag hej då och åkte. Kanske skulle man ha kollat av hämtning, eller andra saker som att om det alls går bra att han åkte med hem., nej jag bara drog liksom.
Jag är så seg i skallen så jag tycker synd om mig själv. Jag blir snart farlig för min omgivning, eller främst för mig själv. Men The Show must go on, så är det bara. Ska ta mig en power nap så får vi se om det blir några flera muffins i ugnen eller om jag ska gå runt så här.

När man måste räkna efter hur mycket man fyller är det då man har blivit för gammal? Min syster utbrast att hon trodde att det var mer, tack för det kära du.

Snart har jag varit ett personnummer i Sverige ca 12775 dagar, eller förenklat kan man säga 35 år. Är det underligt att man får en chock när man själv tycker att det var nyss man stog inför sitt 7 års kalas. Jag minns min första skoldag som om det var i går. Jag var så glad och förväntansfull för det som skulle komma, men omständigheterna gjorde att den lågan släcktes mer och mer. Men här sitter jag i dag och har ändå varit med i snart 12775 dagar.

Många av mina 12775 dagar här har jag glömt, dom är borta. Många är borta av fri vilja, eller snarare som ett försvar för att orka leva, anndra ligger lite längre bak i minnesbanken. Vill jag minnas allt, eller kommer jag bli tvingad till att plocka fram dom minnena som jag gömt?

Funderar i bland på om man helt skulle förlora sitt minne, då måste man ju bli helt utraderad som människa. Att inte minnas ett enda dugg om sig själv eller sitt förflutna. Men att ha förmågan till bortträngning sägs vara en nödbroms, och det är nog så jag ser det också. I bland när jag ser på foton så kommer bitar av minnet tillbaka. Det hugger till i kroppen. Cellerna minns och reagerar men inte minnet, utan stöd av bilder kommer jag inte i håg. Snabbt räknat är 1095 dagar borta ur mitt minne. Vissa saker är svåra att veta om är mina minnen eller om det är saker som jag fått återberättat så att jag själv tror att jag minns. Vilka saker i dag reagerar jag på som har med att cellerna reagerar men inte mitt minne? En sak vet jag och det är när glas går sönder, det får min puls att stiga skyhögt och jag tror att jag vet varför, men jag minns inte och är inte säker.

Jag klarar inte att bli inträngd, jag klarar inte av det om jag inte vet vilken väg jag kan gå för att ta mig ut. Konserter blir då ett gissel, men det har jag smidigt löst att se till att stå vid sidan eller längre bak där det går att gå. Gillar inte öppna stora ytor, det gör mig yrslig, jag vill ha tryggt lugnt och stilla, men inte för trångt. ja det är mycket underligheter jag har för mig. Någonstans vill jag tro att jag har en uppgift här, att mitt liv har skapat mig till den jag är för att vara en bit i universum som utifrån mitt skapar något i kedjan av hela mänskligheten.

För många år sedan så satt jag ner med en god vän till mina föräldrar. Vi diskuterade om ditt och datt då han sa åt mig att jag säkert skulle bli politiker när jag blev stor, då skrattade jag och viftade bort det. Men se hur det gick med den saken, på något vis säger det mig att den jag är och de vägar jag väljer på något vis är bestämda. När han sa det såg jag framför mig en bunt politiker i de tjusigare rummen, ingen som jag med svart punkigfrissa och en attityd om fuck the world. Politiker fattade ju fan inget och jag ville slå mig lös och vara fri. Det minnet finns kvar och i dag kan jag skratta gott åt det. Att vara förbannad och tycka fuck the world kan vara en drivkraft till förändring på alla plan. Så länge man inte blir bitter och tror att andra ska förstå vad man är så arg på utan att säga något.

För mycket av någon annan får väl göra det mentaliteten irriterar mig en smula. Jag ansvarar endast för mig själv, och så länge inte jag tar tag i det vem ska då kunna göra det? Det är i dessa lägen man måste förstå sig på sig själv, hur fungerar jag, vad känner jag, hur gör jag för att förändra? Det är svårt så svårt och är ständigt något som måste vara en levande fråga. För visst är det skönt att skylla på alla anndra ;-) I och med det så har man friat sig själv i från ansvar och visst är det bekvämast så.

Nej nu e det nog med livets alla frågor för en stund, ska snart förbereda mig för lite afrodans :-)

Startar mitt nya skrivande här och nu. Har saknat bloggskrivandet en liten aning, försökte mig på det via FB men kännslan blir inte den samma. Här är det skittaskigt med massor av störande reklam, men om jag löser ett medlemskap så ska jag genast avfärde det eländet. Eller om man vänjer sig vid det, vi får se.

I går besökte jag den lokala optikern, fick remiss vidare till en specialist på ögon. Skelar åt fel håll?!?! Ställer mig frågan om man någonsin kan skela åt rätt håll? Hur det nu än skelas så var det en ovanlig typ av skelning. Inte märkbar utanpå men tydligen innuti ögat, hur sen optikern kunde veta det kan jag inte svara på. Var lite som en illusion i det där mörka synundersökningsrummet. Mätinstrument av alla de slag och vips var det hela klart.

-Du tycks skela innåt, det är ett ovanligt fenomen och din muskel jobbar helatiden med att dra ögat inåt och du spänner dig helatiden då muskeln vill dra ögat utåt. Att skela åt "rätt" håll blir inte lika ansträngande för muskeln.
Nu är jag ingen optiker men visst låter det underligt?

-Brukar du se dubbelt?
-Ja visst, det händer  i bland på Fredagarna och Lördagarna, men aldrig till vardags, det tog en liten stund sen kom skrattet efter att optikern tittade på mig mycket frågande en stund.

Jag tror ju att alla ska förstå min dumma humor, men så klart gör ju inte alla det. Och jag lär mig aldrig att liksom fara fram med lite mera fingertopps kännsla. Undrar hur många gånger man är ute och skojar och skämtet liksom inte går fram hos mottagaren?

Kikade på ett programm förut om hur kulturellt betingat humor är. Då är det en stor spännvidd på det hela, jag kom då på att jag inte har fransk humor, utan mera engelsk, torr, trist och urfånig humor. Den franska humorn var så tråkig så jag kan inte minnas hur den var änns. Men jag vet att jag tänkte att jag får nog passa mig för att skoja med en fransos för det är inte alls samma våglängd som min. Kankse hade optikern franskt påbrå, vad vet jag.

Mitt liv går oftast i musikenstecken, och om det nu är någon som mot förmodan inte vet det redan så vill jag gärna säga det ännu en gång, det handlar om HÅRDROCK !!!

Lyssnar nu på den nu mera framlidne Ronnie James Dio. Det ger mig en skrivarlust, det ger mig energi i vardagen, det ger mig kraft, det ger mig mod och det ger mig kärlek med hårdrock.
Herre min vilken hårdrocksromantik det blev av det det, men så värdefull är hårdrocken för mig.

Så många gånger som jag stått upp och försvarat min musik, mitt liv, min hobby. De minst omusikaliska personerna (okej generalisering) brukar oftast säga och påstå att man inte kan kalla hårdrock för musik. Okej vad är det då? Inte fan är det en maträtt i alla fall.

Diskussioner är intressanta,men då måste man iaf hålla sig till sakfrågan, man kommer aldrig i från det faktum att hårdrock är musik. Att man sen inte råkar gilla ljudet av den musiken är en annan sak. Att hårdrock är enbart oljud och att det är urusla musiker är också fet fel. Precis som inom all musikform kan man hitta musikteckniskt otroligt skickliga musiker, och även mindre bra. Den mycket unika rösten Dio har tillfört världen kommer aldrig tillbaka. Nu har jag fått tjata om det här igen, men jag antar att det är av så stor betydelse för mig i mitt liv så jag har någon sorts uppdämt behhov att försvara hårdrocken och allt vad det är.

Vad gör jag mer i min vardag då? I dag ska jag dansa afrikansk dans som ett träningspass. Hur mycket kommer jag att skratta och inte kunna göra movsen, det är den stora frågan det. Man måste våga chansa lite här i livet. Trist att aldrig testa nya saker, man måste våga för att vinna.

På tal om att prova nya saker så har jag ett nyårslöfte. Dem konkreta beskrivningen på exakt vad mitt nyårslöfte är kommer jag hålla lite hemligt, men jag ska iaf göra det som jag lovat mig själv. Sen får vi se vart det landar, flipp eller flopp det får tiden utvisa. Jag projecerar och fokuserar just nu på en enda tanke, 2011 måste ge oss sinnesro. Det måste ta en drastisk vändning nu, ovissheten har nu spelat ut sin roll. Jag tänker VÄGRA sitta fast i det här. Kommer inte överleva annars, har inge mer att ge.

Livet är så kort, det är lätt att glömma bort. När dagarna och nätterna går i harmoni, det är då vi alla förstår att det är vi.