Livet med ett underliv.
Dagens rubrik kan nog locka vissa läsare till en del fantasier om vad detta nu ska handla om. Och det ska faktiskt handla om underliv, fungerar inte det fungerar inget i övriga livet heller.
Tänker inte hymmla om detta, tänker skriva precis så som det kan vara en vanig dag under en vecka varje månad. Icke att förglömma är den helvetes veckan före själva den menstruella fasen. Den veckan som oftast benäms som den premenstruella fasen.
Det är då suget efter allt tänkbart att äta slår in. CHOKLAD är inget man skojar om då, det skulle vara förenat med livsfara för den som dumdristigt nog skulle försöka. Its a big no no på det. Min arma moder har aldrig kännde det här fenomenet, hon har gärna sakt åt mig att skärpa mig. Big mistake no 2. Skärpa sig, det går ju inte detta är en mera reflexmässig handling, inget som styrs av hjärnan precis.
Sen ska man också under den här veckan hantera svetten, gråten och det fullständigt galna humöret. Det är svårt. Man är tagen av demoner och onda väsen, man kan inte riktigt känna igen sig själv som denna horibla person. Och det är inget man bara skärper till sig i precis.
Jag kontaktade en läkare en gång i tiden, och så klart var det en mannlig läkare!?!? Hur ska någonsin en man kunna förstå en kvinnas sjukliga drag när det gäller den här biten? Har alltid ställt mig frågan varför en man vill bli gynekolog? Vad har han för sexliv med sin fru kan man fundera på. Nåväl, den här supernollan som jag träffade till doktor svarade mig bara kort och gott,-Du fungerar precis som du ska och se det som ett friskhetstecken !!
Så fan heller jag gör, kan väl inte mena detta på fullaste allvar. Att jag sväller som en elefant en gång om månaden, vaderna är så vattenfyllda så att man skulle kunna ha dom till bevattnings system i afrika och jag själv ser mig som en livsfara för min omgivning, är det ett friskhetstecken?
Fick ingen större hjälp av den doktorn och sen har mitt liv varit så under de senaste 20 åren. Doktorn jag träffade då fick mig att känna mig fånig, han liksom plockade ner mig på jorden. Kanske var det det han ville också. sen har jag inte vågat be om hjälp, har väl tänkt på det ha sa, att jag ska se det hela som ett friskhetstecken och att jag fungerar som kvinna. Men på senare tide så har det hela kommit aningen närmare igen. Att jag sover 24 tim om dygnet just då, jag drömmer hemska mardrömmar och jag är från vettet galen, hur friskt är det. Hela min familj får akta sig noga och jag orkar inte med mig själv, mitt liv fungerar ju inte.
Sen kommer den där veckan när man ska gå runt och ha så ont så att man i bland bara viker sig som en fällkniv, i bland gör det så ont att jag blir illamående.
Intressant hade det varit att se den där doktorn leva så som jag har gjort under så många år, hur lång tid hade han stått ut? Kan aldrig tro att det hade varit 20 år iaf. Men ännu kan det ju finnas hjälp att få så det kanske inte är kört ännu.
Tycker att alla unga människor som har det trassligt ska söka hjälp, så att man slipper gå på det här viset år ut och år in. Och framförllt inte se det som skammligt att tala om. Alla män borde få en lektion i hur kvinnor kan ha det, kanske kan dom hjälpa och stötta för att söka hjälp i stället för att bara tycka att man har en fläng partner en gång i månaden som man ska passa sig för.
Det var budskapet för dagen. / Smina
Tänker inte hymmla om detta, tänker skriva precis så som det kan vara en vanig dag under en vecka varje månad. Icke att förglömma är den helvetes veckan före själva den menstruella fasen. Den veckan som oftast benäms som den premenstruella fasen.
Det är då suget efter allt tänkbart att äta slår in. CHOKLAD är inget man skojar om då, det skulle vara förenat med livsfara för den som dumdristigt nog skulle försöka. Its a big no no på det. Min arma moder har aldrig kännde det här fenomenet, hon har gärna sakt åt mig att skärpa mig. Big mistake no 2. Skärpa sig, det går ju inte detta är en mera reflexmässig handling, inget som styrs av hjärnan precis.
Sen ska man också under den här veckan hantera svetten, gråten och det fullständigt galna humöret. Det är svårt. Man är tagen av demoner och onda väsen, man kan inte riktigt känna igen sig själv som denna horibla person. Och det är inget man bara skärper till sig i precis.
Jag kontaktade en läkare en gång i tiden, och så klart var det en mannlig läkare!?!? Hur ska någonsin en man kunna förstå en kvinnas sjukliga drag när det gäller den här biten? Har alltid ställt mig frågan varför en man vill bli gynekolog? Vad har han för sexliv med sin fru kan man fundera på. Nåväl, den här supernollan som jag träffade till doktor svarade mig bara kort och gott,-Du fungerar precis som du ska och se det som ett friskhetstecken !!
Så fan heller jag gör, kan väl inte mena detta på fullaste allvar. Att jag sväller som en elefant en gång om månaden, vaderna är så vattenfyllda så att man skulle kunna ha dom till bevattnings system i afrika och jag själv ser mig som en livsfara för min omgivning, är det ett friskhetstecken?
Fick ingen större hjälp av den doktorn och sen har mitt liv varit så under de senaste 20 åren. Doktorn jag träffade då fick mig att känna mig fånig, han liksom plockade ner mig på jorden. Kanske var det det han ville också. sen har jag inte vågat be om hjälp, har väl tänkt på det ha sa, att jag ska se det hela som ett friskhetstecken och att jag fungerar som kvinna. Men på senare tide så har det hela kommit aningen närmare igen. Att jag sover 24 tim om dygnet just då, jag drömmer hemska mardrömmar och jag är från vettet galen, hur friskt är det. Hela min familj får akta sig noga och jag orkar inte med mig själv, mitt liv fungerar ju inte.
Sen kommer den där veckan när man ska gå runt och ha så ont så att man i bland bara viker sig som en fällkniv, i bland gör det så ont att jag blir illamående.
Intressant hade det varit att se den där doktorn leva så som jag har gjort under så många år, hur lång tid hade han stått ut? Kan aldrig tro att det hade varit 20 år iaf. Men ännu kan det ju finnas hjälp att få så det kanske inte är kört ännu.
Tycker att alla unga människor som har det trassligt ska söka hjälp, så att man slipper gå på det här viset år ut och år in. Och framförllt inte se det som skammligt att tala om. Alla män borde få en lektion i hur kvinnor kan ha det, kanske kan dom hjälpa och stötta för att söka hjälp i stället för att bara tycka att man har en fläng partner en gång i månaden som man ska passa sig för.
Det var budskapet för dagen. / Smina
Kommentarer
Postat av: Ann-Sofie
ja, dessa hormoner. jag har haft de bästa erfarenhetena av mannliga gynokologer. Dels har de inte varit så hårdhänta vid undersökningar och de har lyssnat på mig och tagit mina problem på allvar. De kvinnliga gynokologerna som jag har haft säger enbart att det är bara att bita ihop . På fertilieten var de manliga gynokologerna ännu bättre än de kvinnliga. Tack gynokologen Lasse så han såg till att Elvira blev till.
De kvinnliga gynokologerna tycker enda att jag är för fet, det är bara att bita ihop vi alla kvinnor har hormoner, gå ut och träna så blir allt bra osv. de manliga gynokologerna har lyssnat på mig och sagt det kan vi hjälpa dig med men inte detta. Jag ska inte dömma de kvinnliga gynokologerna men detta är mina erfarenheter.
Trackback
