sminasfina

När man måste räkna efter hur mycket man fyller är det då man har blivit för gammal? Min syster utbrast att hon trodde att det var mer, tack för det kära du.

Snart har jag varit ett personnummer i Sverige ca 12775 dagar, eller förenklat kan man säga 35 år. Är det underligt att man får en chock när man själv tycker att det var nyss man stog inför sitt 7 års kalas. Jag minns min första skoldag som om det var i går. Jag var så glad och förväntansfull för det som skulle komma, men omständigheterna gjorde att den lågan släcktes mer och mer. Men här sitter jag i dag och har ändå varit med i snart 12775 dagar.

Många av mina 12775 dagar här har jag glömt, dom är borta. Många är borta av fri vilja, eller snarare som ett försvar för att orka leva, anndra ligger lite längre bak i minnesbanken. Vill jag minnas allt, eller kommer jag bli tvingad till att plocka fram dom minnena som jag gömt?

Funderar i bland på om man helt skulle förlora sitt minne, då måste man ju bli helt utraderad som människa. Att inte minnas ett enda dugg om sig själv eller sitt förflutna. Men att ha förmågan till bortträngning sägs vara en nödbroms, och det är nog så jag ser det också. I bland när jag ser på foton så kommer bitar av minnet tillbaka. Det hugger till i kroppen. Cellerna minns och reagerar men inte minnet, utan stöd av bilder kommer jag inte i håg. Snabbt räknat är 1095 dagar borta ur mitt minne. Vissa saker är svåra att veta om är mina minnen eller om det är saker som jag fått återberättat så att jag själv tror att jag minns. Vilka saker i dag reagerar jag på som har med att cellerna reagerar men inte mitt minne? En sak vet jag och det är när glas går sönder, det får min puls att stiga skyhögt och jag tror att jag vet varför, men jag minns inte och är inte säker.

Jag klarar inte att bli inträngd, jag klarar inte av det om jag inte vet vilken väg jag kan gå för att ta mig ut. Konserter blir då ett gissel, men det har jag smidigt löst att se till att stå vid sidan eller längre bak där det går att gå. Gillar inte öppna stora ytor, det gör mig yrslig, jag vill ha tryggt lugnt och stilla, men inte för trångt. ja det är mycket underligheter jag har för mig. Någonstans vill jag tro att jag har en uppgift här, att mitt liv har skapat mig till den jag är för att vara en bit i universum som utifrån mitt skapar något i kedjan av hela mänskligheten.

För många år sedan så satt jag ner med en god vän till mina föräldrar. Vi diskuterade om ditt och datt då han sa åt mig att jag säkert skulle bli politiker när jag blev stor, då skrattade jag och viftade bort det. Men se hur det gick med den saken, på något vis säger det mig att den jag är och de vägar jag väljer på något vis är bestämda. När han sa det såg jag framför mig en bunt politiker i de tjusigare rummen, ingen som jag med svart punkigfrissa och en attityd om fuck the world. Politiker fattade ju fan inget och jag ville slå mig lös och vara fri. Det minnet finns kvar och i dag kan jag skratta gott åt det. Att vara förbannad och tycka fuck the world kan vara en drivkraft till förändring på alla plan. Så länge man inte blir bitter och tror att andra ska förstå vad man är så arg på utan att säga något.

För mycket av någon annan får väl göra det mentaliteten irriterar mig en smula. Jag ansvarar endast för mig själv, och så länge inte jag tar tag i det vem ska då kunna göra det? Det är i dessa lägen man måste förstå sig på sig själv, hur fungerar jag, vad känner jag, hur gör jag för att förändra? Det är svårt så svårt och är ständigt något som måste vara en levande fråga. För visst är det skönt att skylla på alla anndra ;-) I och med det så har man friat sig själv i från ansvar och visst är det bekvämast så.

Nej nu e det nog med livets alla frågor för en stund, ska snart förbereda mig för lite afrodans :-)