sminasfina

Startar mitt nya skrivande här och nu. Har saknat bloggskrivandet en liten aning, försökte mig på det via FB men kännslan blir inte den samma. Här är det skittaskigt med massor av störande reklam, men om jag löser ett medlemskap så ska jag genast avfärde det eländet. Eller om man vänjer sig vid det, vi får se.

I går besökte jag den lokala optikern, fick remiss vidare till en specialist på ögon. Skelar åt fel håll?!?! Ställer mig frågan om man någonsin kan skela åt rätt håll? Hur det nu än skelas så var det en ovanlig typ av skelning. Inte märkbar utanpå men tydligen innuti ögat, hur sen optikern kunde veta det kan jag inte svara på. Var lite som en illusion i det där mörka synundersökningsrummet. Mätinstrument av alla de slag och vips var det hela klart.

-Du tycks skela innåt, det är ett ovanligt fenomen och din muskel jobbar helatiden med att dra ögat inåt och du spänner dig helatiden då muskeln vill dra ögat utåt. Att skela åt "rätt" håll blir inte lika ansträngande för muskeln.
Nu är jag ingen optiker men visst låter det underligt?

-Brukar du se dubbelt?
-Ja visst, det händer  i bland på Fredagarna och Lördagarna, men aldrig till vardags, det tog en liten stund sen kom skrattet efter att optikern tittade på mig mycket frågande en stund.

Jag tror ju att alla ska förstå min dumma humor, men så klart gör ju inte alla det. Och jag lär mig aldrig att liksom fara fram med lite mera fingertopps kännsla. Undrar hur många gånger man är ute och skojar och skämtet liksom inte går fram hos mottagaren?

Kikade på ett programm förut om hur kulturellt betingat humor är. Då är det en stor spännvidd på det hela, jag kom då på att jag inte har fransk humor, utan mera engelsk, torr, trist och urfånig humor. Den franska humorn var så tråkig så jag kan inte minnas hur den var änns. Men jag vet att jag tänkte att jag får nog passa mig för att skoja med en fransos för det är inte alls samma våglängd som min. Kankse hade optikern franskt påbrå, vad vet jag.

Mitt liv går oftast i musikenstecken, och om det nu är någon som mot förmodan inte vet det redan så vill jag gärna säga det ännu en gång, det handlar om HÅRDROCK !!!

Lyssnar nu på den nu mera framlidne Ronnie James Dio. Det ger mig en skrivarlust, det ger mig energi i vardagen, det ger mig kraft, det ger mig mod och det ger mig kärlek med hårdrock.
Herre min vilken hårdrocksromantik det blev av det det, men så värdefull är hårdrocken för mig.

Så många gånger som jag stått upp och försvarat min musik, mitt liv, min hobby. De minst omusikaliska personerna (okej generalisering) brukar oftast säga och påstå att man inte kan kalla hårdrock för musik. Okej vad är det då? Inte fan är det en maträtt i alla fall.

Diskussioner är intressanta,men då måste man iaf hålla sig till sakfrågan, man kommer aldrig i från det faktum att hårdrock är musik. Att man sen inte råkar gilla ljudet av den musiken är en annan sak. Att hårdrock är enbart oljud och att det är urusla musiker är också fet fel. Precis som inom all musikform kan man hitta musikteckniskt otroligt skickliga musiker, och även mindre bra. Den mycket unika rösten Dio har tillfört världen kommer aldrig tillbaka. Nu har jag fått tjata om det här igen, men jag antar att det är av så stor betydelse för mig i mitt liv så jag har någon sorts uppdämt behhov att försvara hårdrocken och allt vad det är.

Vad gör jag mer i min vardag då? I dag ska jag dansa afrikansk dans som ett träningspass. Hur mycket kommer jag att skratta och inte kunna göra movsen, det är den stora frågan det. Man måste våga chansa lite här i livet. Trist att aldrig testa nya saker, man måste våga för att vinna.

På tal om att prova nya saker så har jag ett nyårslöfte. Dem konkreta beskrivningen på exakt vad mitt nyårslöfte är kommer jag hålla lite hemligt, men jag ska iaf göra det som jag lovat mig själv. Sen får vi se vart det landar, flipp eller flopp det får tiden utvisa. Jag projecerar och fokuserar just nu på en enda tanke, 2011 måste ge oss sinnesro. Det måste ta en drastisk vändning nu, ovissheten har nu spelat ut sin roll. Jag tänker VÄGRA sitta fast i det här. Kommer inte överleva annars, har inge mer att ge.

Livet är så kort, det är lätt att glömma bort. När dagarna och nätterna går i harmoni, det är då vi alla förstår att det är vi.